Ett magiskt bondebröllop
Minnena från det otroligt vackra bondebröllopet jag fick föreviga är fortfarande så levande att det känns som om det var igår. När jag körde in på en slingrande skogsväg mot Stensjö by, kändes det som om hela naturen hälsade mig välkommen. Svalorna flög ikapp med mig, luften var fylld av blommors dofter och himlen var alldeles blå.
Jag tänkte för en stund, är detta på riktigt?
Klungan av rödmålade hus låg i ett ljust, öppet landskap med vindlande smala grusvägar och långa gärdsgårdar, som en scen ur Astrid Lindgrens värld. Dagen började med förberedelserna – allt från att duka bord ute i solskenet bland träden till att bära fram orgeln till vigselplatsen. Allt gick i ett lugnt tempo, ackompanjerat av ljumma vindar.
Mitt i denna vackra omgivning, när orgeln bars fram, fick jag som inte hör, lägga mina fingrar på instrumentet för att känna vibrationernas klang i harmoni med naturen. I Frida och Nicklas hus rådde en stillhet. Hunden Ture var ganska osynlig, gömde sig vid soffan och iakttog allt som skedde. Doften av Dr. Westerlunds blommor spred sig vid fönstren medan spetsgardinerna rörde sig mjukt i vinden. Utanför dansade trädens löv i solskenet.
Frida satt försjunken och målade naglarna medan barndomsminnena återvände när hennes mor flätade hennes hår. Dessa ögonblick av håruppsättningar hade alltid varit speciella. Sedan Frida var fem år gammal hade hennes mor med precision satt upp hennes hår. Minnena svepte över henne medan modern varsamt flätade hennes hår.
Frida och Nicklas hjälpte varandra att klä sig och gästerna började anlända till stugan. Hästen och vagnen hämtade Frida och Nicklas för att möta upp gästerna, och tillsammans gick alla i rad till sommarhagen, med gånglåt från Mockfjärd mot vigselplatsen där eken vilade. Där förevigade de varandra i samklang med sommarpsalm i D-dur moll. Jag minns vibrationerna i mina händer.
Festen mitt i byn hade en somrig känsla och kändes som en tavla av Peder Severin Krøyer: "Hip hip hurra! Kunstnerfest på Skagen," fast det var en bröllopsfest i Stensjö by. Vid solnedgången gick vi till en ljuvlig sommaräng för en Golden Hour-session. Kvällen avslutades med att vi gick till en vacker lada där gästerna fick dansa folkdans. Skymningen föll och alla dansade med leenden.
Jag stod där och kände av glädjen. När jag sedan lämnade festen gick jag på den slingriga
skogsvägen, ikapp med solnedgången och en aning av dimma. Tacksamheten fyllde mig.
