Vid 30 ( för 17 år sedan!) års ålder fick jag en gåva som skulle förändra mitt liv för alltid - en kamera. Aldrig hade jag trott att en present skulle väcka en passion inom mig som jag inte visste att jag hade. Det var som om världen plötsligt öppnade sig. Jag kunde inte sluta; jag ville fotografera allt jag såg - blommornas livsgång, mina barns leenden, ljusets alla skiftningar under dagen.
Men, mitt fotointresse skulle snart ta mig på en resa jag aldrig hade förutsett. Förfrågningar började strömma in om att fotografera bröllop. Tanken på att fånga en sådan viktig dag för någon annan fyllde mig med en blandning av spänning och rädsla.
Skulle jag våga ställa mig inför det okända? Skulle jag kunna leva upp till förväntningarna?
Det hela började med ett enkelt mail från Jenny och hennes blivande make, Mattias. De frågade om jag ville föreviga deras stora dag vid Mälarhusen. För mig var det en ära, men jag kände också en viss osäkerhet. Jag behövde erkänna för dem min dövhet. Men deras svar förändrade allt.
"Men, det gör inte dina bilder sämre för att du inte hör," skrev de. "Det är dina resterande sinnen som gör dem så mycket starkare."
Deras ord var som en välsignelse, en påminnelse om att jag inte behövde låta mina egna fördomar hindra mig. Jag tackade ja till uppdraget och bestämde mig för att omfamna varje utmaning som kom min väg. Och så stod jag där, med kameran i handen, redo att föreviga deras kärleken. Jenny och Mattias, jag är er evigt tacksam för att ni trodde på mig. Ni gav mig inte bara möjligheten att fotografera ert bröllop, utan också tilltro till mig själv. Ni visade mig att det är genom att våga bemöta det okända som vi kan upptäcka vår sanna styrka och potential.
Jag som människa känner en djup trygghet i mig själv, och genom fotograferingen har jag upptäckt en värld av möjligheter och fantastiska möten. Varje klick på kameran har öppnat nya dörrar till spännande ögonblick och berörande möten. Genom mitt arbete som fotograf har jag inte bara utvecklat min konstnärlighet utan också lärt känna mig själv på djupet genom de människor jag mött och platser jag besökt. Fotografering har blivit mer än ett yrke för mig; det är en resa av självupptäckt och förundran över den mångfald av människor och händelser som världen har att erbjuda.
Min dövhet har spelat en avgörande roll i min fotografering och gjort mig till en bättre fotograf. Genom att vara döv har jag utvecklat en unik förmåga att uppfatta detaljer och känslor som andra kanske inte märker. Det har lärt mig att kommunicera på många olika sätt och vara uppmärksam på subtila nyanser i uttryck och kroppsspråk som berikar mina bilder. Jag är tacksam för min dövhet, för den har format mig till den fotograf jag är idag och öppnat dörrar till möjligheter jag aldrig trodde var möjliga.
Nihil impossibile est
