"Tag vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort det! För nu är det din stund på jorden!”
Ur romanen Din stund på jorden
Kort innan hon avlider smakar hon på det första äpplet från hennes träd.
Astrakanäppelträdet var utan frukt under flera år och nu var första äpplena äntligen mogna.
Karl Oskar hämtar ett äpple och Kristina har tagit en bit.
– Jag känner igen’at. Dä smakar som våre äppel. Våra äppel där hemma!
Återigen förde hon äpplet mot munnen. Men hennes tänder bet inte i det igen, det var bara munnen som
öppnade sig, det var bara läpparna som skiljdes åt.
Plötsligt stelnade munnen till, och underkäken stannade i en påbörjad rörelse. Det ryckte i ögonlocken
och vitan förstorades. Hennes andetag förlängdes medan stämman sjönk ner och blev än svagare:
– Jag känner igen’at. Våra astrakanäppel ä mogena...
Så kom det bara som ett sakta sus från andedräkten ur hennes mun:
– Äpplena ä mogena hos oss. Jag är hemma ...
Hennes armar skälvde till, men blev därefter stilla och handens grepp om frukten lossnade. Det stora
äpplet rullade långsamt utför täckets sluttning och föll med en duns ner på golvet invid sängen.
(Moberg 1959, s. 223)
“Gräset under de vidgrenade aplarna bevarar ännu
daggblötan. Härunder doftar det svalka och nattdunkel
och mogna äpplen.”
